Mitt måleri under en dag.

Jag täcker duken med mörka färger. Försöker att ha riktningar i en hastighet som jag önskar ska följa med genom måleriets gång.
Skissar direkt i målningen utan förbehåll eller förebild med vitt, riktlinjer, kantlinjer, ganska talande vita streck. (Jag har en tredjedel av "färg och form"-seende i mig från 70-80-talet.)

Sedan stagar jag upp målningen mer och mer - med riktningar - rörelse och hastighet med hjälp av de vita strecken linjerna och fyller områden med riktning av mörk färg med ljusare färg, i lager på lager. En förunderlig och unik process.
Laserar för yta och djup.
Ytan ska kännas nära (åskådaren) och djupet hisnande och påtagligt. Abstrakt till en början sedan mer detaljerat. Det ser nästan verkligt ut.
Jag önskar att den skulle bli klar på en gång samtidigt som jag önskar att den varar för evigt.
Jag kan ha en romantisk syn på måleri, olja på duk, som något ouppnåeligt, oemotståndligt och starkt attraktivt.

Jag mörkar ned allt, mörklägger för att frigöra formerna och för att se vilka former som träder fram och håller genom måleriets gång. Förstärker och försvagar. Kaos och ordning - ordning och kaos. Jag målar så det ryker. Penslarna slits ned utan att jag märker det.
Bo Sydows sätt att se sitter i: hela ytan, kontakt med poler och motpoler, se med blicken över hela ytan, inte fastna, rörlighet - spänstighet. Vad händer?
Blir så där tokig som Erland var i sin ateljé. Målar med en pensel i vardera handen, växelvis, fort, fäktar, dödar en yta, livar upp en annan. Fortsätter att måla fast färgen är slut i penseln.

Mörkar ned allt igen. Kollar om vissa former håller. Förstärker andra som redan finns. (Måleri är fysiskt med dofter, närhet och kladd, arbetsamt och påtagligt med kunskaper om färg och material.)
Först med svart sedan med vitt.
Oväder. Stormar. Oro. Övergår till styrka.
När jag går hem från ateljén för dagen mår jag bra och känner tillit och längtan till livets många bottnar.

Ann Frössén, 2003

not. jag använder akrylfärg senare, år 2003 och framåt.